1485-1547 Italian Sebastiano del Piombo Galleries Italian painter. He was one of the most important artists in Italy in the first half of the 16th century, active in Venice and Rome. His early, Venetian, paintings are reminiscent of Giovanni Bellini and to a lesser extent of Giorgione. With his move to Rome in 1511 he came under the influence of Raphael and then of Michelangelo, who supplied him with drawings. After the death of Raphael (1520) he was the leading painter working in Rome and was particularly noted as a portrait painter. In his finest works, such as the Piete (1513; Viterbo, Mus. Civ.) and the Flagellation (1516-24; Rome, S Pietro in Montorio), there is a remarkable fusion of the Venetian use of colour and the grand manner of central Italian classicism.  Related Paintings of Sebastiano del Piombo :. | The Deposition | St.John Chrysosbtom with Saints Catherine, Mary Magdalene,and lucia,and john the Evangelish,John the Baptist and Theodore | The Visitation (mk05) | Salome with the Head of John the Baptist | Portrait of Pope Clement Vii |
Related Artists:
James Stark
(November 19, 1794 - March 24, 1859) was an English landscape painter of the "Norwich School".Stark was born in Norwich, the youngest son of distinguished dyer Michael Stark (1748-1831, Scottish), and showed a talent for art from an early age. He was educated at the Grammar School where he was friends with John Berney Crome. He was then apprenticed for 3 years to John Berney's father, distinguished landscape artist John Crome, from 1811. In that same years he exhibited work at the Norwich Society of Artists (being elected a member in 1812,) and his work "A view on King Street river, Norwich" was shown by the Royal Academy, London. In 1814 he moved to London, exhibiting at the British Institution between 1814-18, winning a prize of £50 in 1818. In 1817 he entered the Royal Academy as a student, and eventually began to receive commissions for his work. Ill health forced Stark to return to Norwich after only 2 years study. There he devoted himself to painting the scenery around the city and executed a series of paintings of Norfolk rivers which were eventually engraved and published in 1834. In 1821 he married Elizabeth Younge Dinmore (d. 1834-35). In 1830, he again settled in London, taking up residence in Chelsea, and exhibited at the British Institution, Royal Academy and Society of British Artists. In 1839, he moved to Windsor, painting many pictures of the scenery of the Thames, but moved back to London in 1849 in order to further his son's education in art. Stark died at Mornington Place, Camden, London, in March 1859. Stark's only son, Arthur James Stark (1831-1902), born in Chelsea, London, became a landscapes and animal painter. On a few of his father's pictures he was employed to draw the cattle.
Arent De Gelder
1645-1727 was one of Rembrandt's last pupils while in Amsterdam, studying in his studio from 1661 to 1663. He was not only one of the most talented of Rembrandt's pupils, but also one of his most devoted followers, for he was the only Dutch artist to paint in the tradition of Rembrandt's late style into the 18th century.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.